Att Alexandra Pascalidou plagierat en artikel i LA Times ÄR en stor grej. Läs varför i kommentarerna till Isobel Hadley-Kamptz inlägg Å, å Alexandra. Även spökskrivarskandalen avhandlas.
"Alexandra Pascalidou har just nu satt sig själv i en extremt svår situation när hon förnekat spökskriveriet med att hon själv minsann skriver och tänker ut varenda kommatecken (och eftersom jag vet vem den aktuelle spökskrivaren är vet jag att hon ljuger). "
4 kommentarer
Inget ont om Alexandra, men det är medielogiskt vanskligt att blåsa upp bilden av sig själv som typ ”den som ger svaga en röst” – det slår tillbaka, då media älskar att först lyfta upp och sedan riva ner (hjälte – skurk). Hon borde själv fatta att alla kort på borden, dvs erkänna att hon lånar och tar hjälp som vilken journalist som helst (allra helst då hon ju faktiskt är krönikör och inte Public Service-riddare i skinande rustning. Det där plagiatet är ju dock osmakligt, hon borde ju förstå att världen är mindre idag än för 50 år sedan. Klantigt och onödigt – med källhänvisning hade ju krönikan fortfarande varit intressant läsning!
Aj aj aj…
Hur ska detta sluta?
Well. Plagiatet är illa. Spökskrivartjafset är det inte. Fr a har ”avslöjaren” Häglund visat sig vara en jäkla gnällspik som i sin senaste krönika på Dagens Media ger sig på Björn av Kleen och gör samma misstag som många andra mediamänniskor – de tror att bloggande handlar om de bloggar som skrivs av mediamänniskor.
”Spökskrivartjafset” hade nog kunnat passera lite mer obemärkt om det inte varit för Alexandras envisa förnekelsemanöver där hon hävdar att hon minsann skrivit alla ord själv. Där det DET som är illa. Inte själva fenomenet spökskriveri.