Bloggare har telefonskräck, orkar bara göra research i sitt eget huvud eller från vad de kan hitta hos en annan bloggare samt kan enklast beskrivas som kastrerade journalister. Bloggare som inte håller med om påståendet är förmodligen journalister själva. Det menar Rolf van der Brink, chefredaktör på Dagens Media, i sin framåtblickande krönika 17 tänk om 2007.
Ping. Andra bloggar om: Rolf van der Brink, Dagens Media, Bloggar, Bloggare, Bloggosfären
7 kommentarer
Fredrik: Jojo…jag och Betaalfa diskuterade litet från andra hållet om att Massmedia ofta går miste om kunniga skribenter för att de ser för mycket till journalistisk utbildning snarare än sakkunskap.
http://betaalfa.polymono.net/2007/01/14/photosearchr-ger-dig-autofokus-pa-fotowebben/
Det finns mycket kunniga människor som skriver bra om det intresse som de brinner för och kan mycket om. Det finns massor av exempel. Mattias på moderskeppet är ett bra exempel. Nu skiver han ju också för Kamera och bild numer, men han är ju ingen journalist i grunden.
Strobist är ett annat bra exempel. http://strobist.blogspot.com/
Jag skulle nog kunna räkna upp massor av liknande exempel, men det visar bara på hur man från massmedia försöker generalisera något som inte borde generaliseras.
Det är som att säga att alla tidningar har samma pressetik som expressen. Sådana generaliseringar är totalt ointressanta och säger mer om skribenten än om bloggosfären.
RvdB är knappast den person jag skulle lyssna på för att veta hur något ska bli…
Tja, jag tycker Rolf gör samma fel som de flesta andra aktörer i traditionella media – han jämför med det som redan är.
Jag tror väl ingen har påstått att bloggar är detsamma som tidningars nyhetsportaler, och därvidlag följer att bloggar inte följer reglerna som gäller för nyhetsportaler och de bakomliggande nyhetsorganisationerna.
Varje blogg är dessutom unik, och varje blogg har ett eget personligt syfte, och att generalisera alla bloggar till ett traditionellt mediasyfte är ju – minst sagt – att skjuta sig i foten.
Jag får för mig att bloggare är en grupp människor. Jag tycker inte ”kastrerade journalister” är en speciellt fiffig eller fångande one-liner för att beskriva dem/oss.
Om RvdB vore planner på min byrå skulle han få bakläxa, gör din research och kliv ur din egen värld och in i målgruppens (bloggarnas), skulle mitt råd bli.
Tja, jag ÄR journalist, antar jag och om någon vill att jag ska skriva för pengar så kommer jag att vara Den Skinande Modellen för en Bra Journalist med faktakoll, research, intervjuer, bakgrundskoll, grävande, osv.
Men på min blogg tänker jag skriva vad som faller mig in – med stavfel, tankefel, syftningsfel och allt – därför att bloggen är personlig och inte ett publicistiskt projekt. Det är mera snack än verkstad.
Jag tror de flesta bloggare har den attityden.
Björn: Nu gör du litet samma fel. Det finns ju de som också har journalistiska ambitioner. Grejen är ju att verktyget inte är det intressanta för hur de som använder verktyget. Det är som att skylla på hammaren när man slår sig på tummen…
Det som är grejen är just att ALLA har möjligheten att publicera sig och det öppnar givetvis för de som stavar illa och har svårt med språket. Det betyder inte att ALLA har det eller att alla använder det som ett fikarum…
Grejen med blogg är just att det är ett sätt att publicera sig för ALLA och inte bara för Journalister.
De försöker bara skydda sin tolkningsrätt genom att nedvärdera andra. Det är korkat för sin egen styrka bygger inte på andras svaghet. Är man dålig så spelar det inte någon roll att andra är sämre…
Det här får han nog skriva om…
Det sägs ju att alla när skribentdrömmar.
Jag kan tänka mig att för många är det en dröm som man tvekar att ta sista steget emot – av den ena eller andra anledningen.
Visst, bloggen är säkert i många fall ”kastrerad” journalistik, proffstyckare från soffans trygga sfär med laptopen i knät emedan de ser på senaste nyhetssändningen. Är det synd om dem? Vad finns att säga? Alla gör sina val.
Det sorgliga i så fall är inte att de bloggar istället för att följa en dröm. Det är att någon blir så upprörd av deras existens att man tar sig tid att tänka ut ett fyndigt (nåja) nedvärderande ord att klissificera in dem under.