Det sliter på dig. Jag ser det nog. Den där glimten av uppgivenhet. Oroskänslan. Du saknar en hamn. Vill komma till ro. Sova ut.
Men du får inte vila. Inte än. Året har bara börjat och det kommer dröja länge.
Jag kan inte hjälpa dig. Och jag hatar det.
2 kommentarer
🙂
Aj vad jag känner igen känslan att söka en skyddad plats att där man i lugn och ro kan slå av… vänta… och en vacker dag när allt är över slå på igen och fortsätta kämpa. Men det funkar ju inte så. Svaret kan inte vara att slockna. Svaret måste vara att brinna starkare.