Unik

Jag vet inte. Jag vill skriva något som berör. Dig. Jag orkar inte tjata om mitt ego längre. Ändå är det där jag börjar. Det är där allt börjar.

Jag vill skriva om ängslighet. Om att leva efter en norm och samtidigt inbilla sig sin särart. Att hur snävt mitt livsrum än är, så är jag en målgrupp som går att räkna på. Du som läser passar antagligen in i samma siffror. Redan där upphör vår exklusivitet.

Jag vill att du ska känna något. Vilja något. Ändra på något. Vakna. Att projicera och hoppas på retur. Kanske är det ett sätt att förändras.

Varför är det bara det som gör ont som räknas? Du vill inte läsa om det som känns bra. Och jag vill inte skriva om det. Jag vill berätta om dig, dig och du där i hörnet. Ni är så fina allihop. De bästa.

Jag kan berätta att du gör vad du kan. Det är inte lätt, men du kämpar på. Du är något. Du orkar. Samtidigt letar du efter sanningar som kan leda dig rätt. Du letar efter enkelhet. Jag med. Det jag också vet om dig är att du har något särskilt. Du är inte som andra. Precis som alla andra. Nästan som jag.

Ge mig fyra månader och jag ger dig storverk.