Hennes yta är som en spegel. Jag ser mig själv i varje andetag. Inuti stormar det. Kaptenen har halat två rev och nu driver hon med strömmarna. Bort. Tillbaka. Det går inte att navigera längre.
Det var länge sen hon lämnade bryggan. Nu är hon stukad, skakad och minns knappt varför hon gav sig iväg.
Smutsen är inte längre obehaglig. När det svarta fastnat låter hon det sitta kvar. Hon försöker hitta fram varje natt. Utan resultat. Hon letar bland tusen människoliv upplysta av neon. Meningslöst.
Alla stickspår gör henne förvirrad. Uppgiven. Men hon ger inte upp. Hon är som jag. Hon är jag.
6 kommentarer
Jag har slutat fatta vad du skriver, det är ett gott tecken på att du är en bra poet!
”Hon”, är det din stora kärlek och själsfrände?
Jag tycker också att det känns som om hon är jag.
Där fångade du många av oss! Applåder!
>Maza
Men jag vill ju att du ska förstå.
>S
Nej
>Blingbling
Hoppas att det inte är så.
>Johan
Bugar.
Med mig måste man tala klarspråk… Eller ge mig en kurs i hur jag ska tänka. 🙂