När vi kom ner till stranden orkade du inte längre. Jag såg det i dina ögon. Jag kände det i mig själv. Ingen ska behöva stå ut med mig. Inte på det sättet. Inte nu. Det som skulle varit en varm vecka efter en svår höst blev något annat. En nystart, men samtidigt början på slutet.
Vi satte oss på den där bänken vid korsningen. Du sa ifrån. Jag lärde mig vad jag hade att förlora. Vi borde ha slutat där och det var inte försent att vända om. Gå långsamt hem över sanddynerna, hålla oss ifrån varandra och sedan åka hem i samförstånd. Det hade varit skonsamt för oss båda. Mest för dig.
Istället satsade vi allt. Vi trodde vi var tillbaka. Starkare än någonsin. Jag gjorde vad som krävdes. På insidan var det kaos, men det märktes inte. Vi var vackra istället. På planet hem skrattade vi sådär mycket och ofta som man gör när man inte vet bättre. När det känns äkta. Nära. Tajt. Jag trodde på vår historia och väntade på att få vända blad. Men kapitlet var slut.
Ett halvår senare sprang jag efter dig på Vegagatan. Som en skärva letandes efter resten av bitarna. Men det går inte att laga en krossad spegel. Du visste det då. Jag vet det nu.
9 kommentarer
Men lär man sig någonsin. Slutar man aldrig att hoppas? Jag tror ändå, någonstans, att viljan är det som skiljer oss, från djuren, de på Kolmården, eller kanske de på Östermalm. Vad vet jag? Jag tänker bara på förströstan.
Jag vägrar släppa taget. Det vet jag bestämt. Jag hoppas hela tiden. Men döljer hoppet i en ram av rationalitet. Historiken säger en sak. Men den berättar inte nödvändigtvis om framtiden. Om vi inte låter den bestämma. Vid en flyktig titt på kajen kan man säkert tro att jag speglar min framtid i dåtid, utan optimism.
Kanske är det så. Men jag vet att jag inte är mörk på insidan. Inte än.
Jag tror på dig Bitter. Jag läser om din utveckling. Du rör på dig. Det händer saker. Det går.
Imorgon fyller jag trettio. Kanske är det början på ett nytt kapitel. Kanske till och med en ny bok. Jag smattrar iväg tusentals tecken varje dag i jakt på den bästsäljande versionen av mitt liv. Det går hyfsat.
Du kan hoppa upp och slå dig i backen på att ett nytt kapitel i ditt liv börjar i morgon! Du har ju redan tjuvstartat med tankar om att adoptera minst en 40-årig oskuld…
Men det måste väl finnas sund och balanserad kärlek någonstans där ute. På något sätt har jag fått för mig att; blir jag kär så blir jag frisk. F*n det kanske är helt sjukt att tänka så. Det kan ju få motsatt effekt ju. Olycklig kärlek skulle krossa mig alldeles. Om 5 min ska jag fira att mitt hjärta slår. För livet men inte för kärleken. Inte än.
Men åh! Åh, jag riktigt känner hur det gnager och svider men hur vardagen ändå måste fortsätta. Jag är expert på att hantera såna känslor, eller inte expert kanske men iaf väldigt vältränad numera. Fem år av olycklig kärlek och nu en gång till men jag ger heller aldrig upp, inte femårskillen iaf. Den senare tänker jag däremot karva ut med kockkniv men har inte vågat slipa den riktigt vass än. Varma kramar från mig på den här jobbigt hjärtliga dagen.
Vacker liknelse men spegeln. Om och om igen ska man gå vidare… framåt, utåt, vidare!
Men du fyllde ju ganska många år igår!
Hjärtligt Grattis i efterskott lille Valentino! 🙂
STORT grattis till den ödesdigra dagen. Jag vill verkligen inte vara bitter… men det är ju ingen skillnad, förutom att tiden rinner ifrån. Kan man förlika sig med det,går det bara uppåt.
Men födelsedagar är utmärkta dagar att fira, sig själv, men också att man kan vara lite lycklig och tacksam över livet, även om det inte är helt ljust vissa dagar. Så jag hoppas att din var magnifik.
Och berätta gärna din livshistoria i tecken, jag är totalt för navelskåderi, den ultimata formen för att förstå att man inte är ensam.
Jag är rädd för det egocentriska, även om Kajen tyder på motsatsen. Samtidigt förstår jag att det kan engagera fler än mig. Precis som när jag började läsa dig Bitter.
Det finns förstås en allmängiltig dimension. Det gäller bara att våga köra rakt på. Inte titta åt sidorna. Vältra sig i egot och hoppas att kritikerna tröttnar och entusiasterna stannar kvar. En risk jag måste ta. Annars blir det ointressant.