Och där träffades vi. Mitt i vimlet. Jag tycker vi skötte oss bra, visst? Höll god ton. Var trevliga. Vi är ganska bra på det trots allt. Mellan varven. Och vilka varv sen.
Jag orkar inte fler vändor. Inte du heller. Men ibland drömmer man förstås. Precis som jag hörde på radion idag att människor gör. De drömmer. Ibland tänker de otänkbara tankar och destruktiva slut. Och ibland finns det hopp. I alla fall mellan varven, och det är då vi drömmer.
Det blir svårare och svårare det här med issues och closure och statements och drama. Det känns som att gå bakåt. Vi var bra på det här för femton år sedan. Nu löser skyddsmekanismerna ut alldeles för tidigt. Det är någon felaktig inställning. Jag hinner inte ens starta längst upp i backen. Jag står i målfållan och väntar redan från början. Det är svårt att vinna tävlingar på det sättet.
Ge mig en startlapp och en utsikt. Några skydd mot de värsta smällarna och en vältränad skalle. Det kan fungera.