Jag minns när jag första gången började ana hur det här med
förträngning av känslor fungerar. Jag hade jobbat sex månader på nya
jobbet och det var dags för första utvecklingssamtalet med bossen. Fina
fisken. Inga problem. Det här går fint. Visst hade det varit lite ovant
att börja jobba i den typen av organisation, och visst kändes det lite
jobbigt att vara yngst bland alla. Både på avdelningen och i huset i
stort. Men jag kände mig inte speciellt orolig. Nu i efterhand vet jag
varför.
Vi satt i ett grått konferensrum ganska långt från våra
vanliga lokaler och det kom ett svagt ljus genom de brutalt färglösa
gardinerna. Det var februari. Utanför hade våren inte ens börja bry
sig. Jag var så nöjd med min chef. En av de bästa. Chefen var lugn,
seriös och hade pondus. En sån där man vill vara bra för. Anstränga sig
lite till.
Efter det inledande kallpratet började vi tala om hur jag
upplevt den första tiden på jobbet. Min hjärna var helt lugn. Den
skulle bara säga något enkelt i stil med jodå, det fungerar bra. Jag
trivs.
Min röst ville inte bära. Jag kände hur jag fick en
klump i halsen. Samtidigt som jag ansträngde mig till det yttersta för
att hålla tillbaka det där vattniga jag kände i ögonvrån försökte jag
titta chefen rakt i ögonen och verka kontrollerad. Sådär behärskad som
jag vet att jag kan vara när jag vill.
Men min röst hade bestämt sig för att berätta sanningen,
oavsett huvudets intentioner. Och nu var det dragkamp om det
känslomässiga uttrycket. Genom några darrande meningar tog jag mig
igenom budskapet. Berättelsen gick ut på att det kanske var lite
jobbigt i början och kanske, kanske var det inte riktigt som jag tänkt
mig. Annorlunda. Men det är förstås en utmaning. Sanningen var att jag
ville därifrån från första dagen.
Jag har aldrig förstått de som gillar utmaningar. Jag gillar
känslan av lycka. Eller att vinna något. Men utmaningen? Den är bara
ett hinder på vägen. Inget att längta efter. Definitivt inget att hänga
upp sitt liv på. Men sträva, det gör jag hela tiden. Strävan, det aset.
Det kommer jag inte undan.
Fyra år senare satt jag i ett annat grått konferensrum fyrtio
mil norrut. Det var april. Utanför hade våren precis börjat bry sig.
Jag lärde mig hur det där med förträngning av känslor fungerar. Nu är
jag lika långt hemifrån som vanligt. Men jag vet i alla fall vilket
håll jag ska börja gå.
4 kommentarer
Jag känner igen mig i detta. Inlägget fick mig att gråta en skvätt. Det är det bekanta som berör, det vet jag nu. Men va inte orolig.
Jag fick en kall kåre över ryggslutet, burr. Utmaningar har jag ändå lärt mig att gilla, eller rättare sagt jag har fått lov för att kunna överleva. Faktum är ju att de aldrig slutar komma de där utmaningarna. När man äntligen är sådär trygg och ombonat lyckligt harmonisk är det dags igen, men min överlevnadsinstinkt har en rätt fyndig ådra, blir rätt stolt över den när jag tänker efter. 🙂
”Jag har aldrig förstått de som gillar utmaningar. Jag gillar känslan av lycka.”
Amen. Satt ikväll och sa i princip just detta till en tjej. Ett jäkla öde att söka utmaningar. När man kan söka sina drömmar. Och på på en så enkel och avgörande punkt har jag
klantat mig i snart 30 år.
Dina drömmar är visuella bilder av hur just DU kommer att uppleva lycka. Och du får det du visualiserar. Hinder eller lycka?
Det är bara att bestämma dig som Allan Edwall sjunger.
Utan mål flackar människor runt. Jag ser det på nära håll. Men alla måste göra sitt eget val. Svårt att påverka utifrån. Jag väljer att styra mitt liv. Andra följer hellre med skeenden. Det är också ett val.