Vaken

Vad är det frågan om? Kajen skulle vara en halvbitter och misantropisk livsbetraktelse. Men det finns inte plats för vanliga Kajen just nu. Där de svarta minnena hade sin plats vilar nya fyllda av värme.

Det går över såklart. Men jag tänker inte ta ut det i förskott. Jag kan skriva om det som känns på riktigt så länge.

Under några timmar fylldes mitt hem av verkligheten. Den stormade in, tog över och satte perspektiv på saker. Varje ansikte var öppet. Varje leende var äkta. Varje blick att dö för.

Det var tio timmar ren vänskap. Koncentrerad, paketerad och levererad i ett fantastiskt format. En kväll och natt att minnas. Fyrtio människor som var mig nära.

I juli förra året hittade jag Meghan och hennes uttryck. Svårt att förklara, både jag och min vän Kidaro förstod inte riktigt. Vi blev liksom fängslade av hennes sätt att leverera. Alla förstår inte vad vi menar. Men det gör inget. Musik ska vara så. Banal och betydelselös för vissa. Livsavgörande för andra. I mitten för en del.

Idag tänker jag på låten First day of my life. Originalet gjordes av gruppen Bright Eyes. Men Meghan gör den bättre i sin garageversion. Och texten gör mig mushy.

Till mina vänner:

"This is the first day of my life
I swear I was born right in the doorway
I went out in the rain suddenly everything changed
They’re spreading blankets on the beach

Yours is the first face that I saw
I think I was blind before I met you
Now I don’t know where I am
I don’t know where I’ve been
But I know where I want to go

And so I thought I’d let you know
That these things take forever
I especially am slow
But I realize that I need you
And I wondered if I could come home…"
>>

Meghans version: