Vi satt som vanligt på bussen på väg till en spelning någonstans. Jag såg fälten av vallmo från fönstret och funderade på om det bara var här nere i södern som de kunde växa. De senaste dagarna hade jag ägnat många stunder åt att tänka den typen av tankar. Meningslösa. Blockerande. Jag var tvungen att distansiera mig från dig. Ta avstånd. Verka oberörd.
Men idag kom du ikapp mig. Jag hade inget skydd mot den uppdämda sorgen. Samtidigt var det skönt att släppa ut. Säkert bra för framtiden.
Vi var löjligt naiva. Som barn i vuxenkläder. Kärlek har aldrig varit mer allvarlig än så. För seriös för att någonsin överleva, men starkare än alla andra känslor.
Jag växte upp och vände känslorna inåt. Nu är jag här.
5 kommentarer
tack, det var fint. nu går jag ut i solen i väntan på min tvättid. hur ser vallmo ut egentligen. jag måste genast googla fram en bild.
Så där måste ju kärleken vara för att räknas, det allvarligaste och största, det viktigaste som finns. Naivitet är befriande. Halvfartskärlek är ju meningslöst.
Hold that thaught.
Jag väntar på den som sveper mig bort. Går det bra att vara naiv??
Ja, tack. Ge mig lite naivitet. Jag är rädd att jag skrämt bort den av rädslan för att stå ensam och utblottad kvar.