Den här oljemålningen gjorde jag hösten 2001. Det har hänt så otroligt mycket sen dess. De där vilsna ögonen är inte kvar. Jag har en annan blick nu. En blick som säger jag klarar mig. En blick som glimtvis uttrycker stolthet och ibland trygghet. Inte hela tiden. Defintivt för sällan. Men ändå.
Jag kan pressa ur mig mörka betraktelser och bittra visioner här. Men vet du, det är inte hela sanningen. Det är ventilen. Filtret. Kanalen. Det är kajen. En plats att förtöja vid när det blåser, men lämna när det klarnar upp. Och en sak vet jag. Det kommer alltid att storma då och då.
4 kommentarer
Feeling blue fick helt plötsligt en innebörd. Den va fin tavlan. Ögonen är väldigt blå och lite ledsna.
Det var en väldigt märklig kväll när jag målade den. Jag hade ingen idé om vad jag ville måla utan satte bara penseln på duken och prövade mig fram. Nästan direkt skymtade ögonen fram, som om de fanns där redan från början. Jag tror de vill berätta något.
Det var en fin tavla. Sorgsen men fin. Å visst har du rätt, det kommer alltid att storma då och då. På ett eller annat sätt. Frågan är bara vad stormarna för med sig. Jag är mitt i en snöstorm nu, den är kall och elak och förstör för mig. Men det finns några fina snölyktor i snöstormen som hjälper till att härda ut. Det är tur det…
Men det här ÄR ju ventilen. Det finns ingen sanning, ingen definierad, men den här världen låter en del av sanningen visa sig. Men det är aldrig hela. Aldrig någonsin.
Dessutom, du vet det liksom jag, ligger intresset i det tunga, det bittra och besvärliga. Inte alls i den harmoniska delen av livet.