Examen

Jag ångrar inget. Jag vill inte ta tillbaka. Jag vill bara att du minns. Mig. Oss. Men jag tror det är för mycket att begära. Av mig. Nu.

Talet om det krångliga med dig. Utläggningarna om det knepiga med mig. Tänk vad vi kämpar ibland. Att motivera avsaknad av kärlek med teorier och formler. I diskussionslaboratoriet prövade vi alla experiment. Det räckte inte. Skillnaden mellan oss var att du visste det hela tiden. Jag vet det nu.

Du var väldigt tydlig. Fyra gånger var du tydlig. Jag lyssnade inte. Jag trodde jag var annorlunda. Någon särskild. Att värmen i dina ögon betydde att du och jag var något speciellt. Det var vad jag intalade mig varje gång du ratade mig. Som en trasig gunga kom jag tillbaka. Lite snett varje gång.

Jag tycker ofta att människor är naiva. Godtrogna. Av mina vänner kallas jag krass. Själv gillar jag kontroll. Ändå valde jag att inte lyssna på dig. Jag valde att tro på det jag helst höll för sant. Så fånigt. Och så blottad jag känner mig nu.

När slutet på historien skrivs visar det sig att du var den kloka. Den som förstod och den som var tydlig. Ingen skugga faller över dig. Du spelade rent. Jag var den inbillningsjuke som ibland lät rationell i truten men med en fånes drömmar. Du var en läxa jag lär mig om och om igen. Och en läxa jag själv lärt ut. Det kanske är det mest tragiska. 

Men jag vill inte ha fler läxor. Jag vill få mitt slutbetyg.