Täcket kring dina axlar. Kallt trägolv mot fötterna. Jag stod i trapphuset när du långsamt stängde dörren. Låset gick igen och jag kunde känna värmen från dig stråla ut genom dörren. Den gick rakt igenom min svarta jacka och in i det mörka.
På flyget hem tumlade de senaste dagarnas händelser runt i huvudet och jag såg världen i ett nytt ljus. Det var annorlunda. Som på film. På riktigt men ändå inte.
Overkligheten stannade kvar. Jag undrade när vi skulle bli riktiga. Var fanns säkerheten? Jag lärde mig snabbt att det var annorlunda med oss. Vi blev aldrig trygga.
Efteråt förstod jag att du varit riktig hela tiden. Jag förstörde oss genom att hålla fast vid overkligheten. Omöjlig att reparera.