Jag jämför mig alltid med de bästa. Det är ett bra sätt att nå långt. Och ett bra sätt att falla tungt.
I framgångshierarkin tittar jag aldrig neråt eller åt sidan. Jag tittar uppåt. Och varje blick skapar ömsom drivkraft, ömsom hopplöshet. Är det rimligt att tro att jag inte är ensam?
Vem tittar du på?
5 kommentarer
Jag tittar uppåt….
Eftersom jag valt att avstå från karriär får det bli åt sidan, möjligtvis snett neråt. Japp. lite sick-sack, med önskan att alltid blicka vågreätt. Äh, det är svår att förklara för den som tittar uppåt. Men kanske förstår du.
Jag tror jag förstår. Men med framgångshierarkin menar jag även privatlivet. Jag önskar jag bara kunde titta nedåt. Då skulle det nog vara lite lite lättare att leva.
Jag vet inte, elittankarna har alltid funnits, men jag börjar avskärma mig från dem. Någonstans (fast osäkert) börjar jag att gilla att bara vara jag, oavsett vart jag är på väg. Det är coolt. För första gången. Och det börjar smaka mellanmjölk. Det är inte jätteäckligt.
Jag har också alltid jämfört mig med de bästa och haft en stark tävlingsinstinkt. Men jag börjar inse att det har varit ganska förödande för mig. Det är först nu som jag börjar tillåta mig själv att finnas till mer för min egen skull och jag har blivit lite mer avslappnad i och med det. Jag läste en artikel för inte så länge sedan som handlade om en norsk kampsportsutövare. Jag har glömt vad kampsporten hette, men han var i alla fall världsmästare två gånger och Europamästare tre. Han sa att motståndaren bara är en metafor, en förlängning av dig själv. För i slutändan är det är alltid dina egna rädslor och tankar du kämpar med. Jag vet, väldigt kliché, men jag behöver påminnas om och om igen. Haruki Murakami som person är också en bra inspiration, han är egensinnig, så jag gillar honom.