Det var varmare i vattnet än i luften. Blodet som strömmade utmed kroppen märktes inte förrän vi kom upp på land. Jag hade klättrat upp för den blöta klippan och tappat taget halvvägs upp. Långsamt gled jag ner i vattnet igen. De vassa stenarna skar in i huden och rispade långa revor på benen, armarna och bröstet. Det var en stjärnklar natt mitt i sommaren.
Vi satte oss i bilarna och åkte tillbaka till huset längs månupplysta grusvägar. När vi var tillbaka satte du mig på en bänk och tog fram förbandslådan. Jag blev omplåstrad.
Alla satt i köket. Berusade och nyktra samtidigt. Vi var ute i ingenstans och gjorde ingenting. Hemma var vår bortaplan. Det handlade bara om nu och framåt. Så är det fortfarande.