– Du gjorde aldrig något innan du behärskade det. Det dröjde länge till exempel länge innan du lärde dig att gå. Men en dag ställde du dig bara upp och började gå. Samma sak när du lärde dig cykla. En dag cyklade du bara. Du väntade tills du kunde. Gjorde inga allvarliga misstag på vägen. Råkade inte ut för några olyckor. Din syster hade fullt av blåmärken och skrubbsår som barn, men inte du. Du väntade tills du behärskade det du ville uppnå.
Jag och mamma diskuterade hur det var när jag var liten. Och när hon berättade om det där med att lära sig gå och cykla så kände jag hur polletten trillade ner. För det är ju så det har varit. Det är så det är. Rädslan för att misslyckas har gjort att jag spelat säkert. Hela tiden. Aldrig ge sig in i något utan kontroll. Ha kött på benen. Flyktvägar kartlagda. Den strategin har följt mig som en röd tråd genom livet.
Det finns en grundläggande fruktan för att göra bort mig, misslyckas och stå naken utan skydd. Det är både en drivkraft och en bromskloss. Genom att vara rädd för det mesta skapas murar mellan mig och livet. Och genom att söka rädslan blir murarna lägre. Genom att alltid vilja vara bra på det jag gör skapas drivkraft att lära. Att utvecklas. Men lika ofta att välja bort. Att undvika.
Jag försöker ändra på det. Jag säger upp mig utan att ha nytt jobb. Jag tackar nej till trygga lösningar. Försöker hoppa på nya osäkra tåg, ofta utan känd slutstation. Jag vill vara en sån som inte är rädd. Inte feg. Ibland går det. Men lika ofta väljer jag den trygga vägen. Safe.
Tankesättet skapar distans mellan mig och min omgivning. Kontrollbehovet hämmar. Både relationer och livsstil. Men jag jobbar på det. Gör du?
2 kommentarer
Min pollett föll ner någon gång kring 1998. Sedan dess jobbar jag för fullt på många saker. Nu faller polletter ner lite då och då. Dels sådana som ger mig nya saker att jobba på, dels andra som får mig att förstå att jag kommit en bra bit på väg. Det känns skönt och bekräftar att jag kan mer än jag ofta utgår ifrån att jag kan. Det gör också att jag förmodligen har fler säkerhetslinor än jag tror – i form av kunskap och faktisk kompetens. Det i sin tur leder till att jag allt oftare vågar hoppa högre och längre med allt mindre säkerthetsutrustning och färre skyddsnät. Skön känsla.
Åååh, jag bara måste berätta hur det gick till när jag lärde mig cykla. Men historian blir så lång att det tar över din blogg. Vi får ta det på msn nån dag hahaha… Jag var tuff, men det höll på att gå åt skogen.