Socker i lurarna. Fett i ådrorna. Balsam i själen.
På väg hem sprang jag på mig själv vid ett brofäste. Tiden stod stilla och jag frågade vad klockan var. Jag sa att den var över. Tiden är över.
Två dagar senare mötte jag mig igen. Den här gången kände jag inte igen mig.
Nu hörs vi allt mer sällan.
2 kommentarer
Bra skrivet Kajen….Får mig att fundera
Idag mötte jag mig själv i ett gathörn, men jag hade inte tid att stanna och prata.