I huset mittemot flyttar människor in. För varje kväll lyser det från allt fler fönster. Och för varje dag fylls rummen med skandinaviskt likriktade möbler – så långt ifrån murriga heltäckningsmattor och överbelamrade bokhyllor som det går att komma.
Men jag gillar när vi håller på. Vi är så oroliga. Så skitnödiga. Jag tycker det är charmigt på nåt sätt. Att vi fokuserar på så mycket skit som inte har någonting med någonting att göra. Vi "måste" gå till den där mysiga lampaffären på Kungsholmen i helgen. Vi "måste" kolla på den där snygga retro 50-tals-stereobänken på Grandpa. Vi bara "måste". För vad händer annars?
Själv konsumerar jag datorer och kameror. Och jag bara "måste" ha den där nya modellen. Annars klarar jag inte att upprätthålla min självbild. Den jag skapat själv. Den jag tydligen bestämmer över själv. Jo jo. Ja Ja.
2 kommentarer
Alla måsten bygger upp en inre stress. Själv har jag helt struntat i att inreda mitt hem. Det är ganska mycket arvegods och jag gillar det. Jag får ångest bara jag går in i en möbelbutik. Så jag struntar i att inreda. Det är en ombonad salig blandning istället.
En gång fick jag en tanke. Jag skulle sälja allt. I mitten av rummet skulle det finnas en sån där säck man sitter i. Plus en tv, en dator och en säng. Asketiskt. Otrevligt. Eller jag vet inte…