Det snidade mönstret på träporten var täckt av små daggdroppar. Han drog långsamt handen över ytan och tittade ut över gården. Fältet på andra sidan vägen gick knappt att se genom dimman. Norrifrån hördes ett dunkande ljud. Antagligen kvarnen.
Det knastrande ljudet av fotsteg i gruset var precis lika sprött som den person som skyndade upp för gången. Hon hade gått samma väg tusentals gånger och för varje år gick det långsammare. Men än så länge tänkte hon inte ge upp. Den dag hon inte orkade ta sig till huset skulle livet förändras drastiskt. Gården var hennes fristad. Det var här hon fick energi. Kände sig hemma. Tänkte tillbaka.
Mannen hade en kraftig rock och en tjock halsduk kring halsen men kände ändå höstvindarna inpå kroppen. Snart december. Han lutade sig försiktigt mot porten till huset och försvann utom synhåll för kvinnan, som nu kämpat vidare uppför grusgången och var i höjd med regnmätaren borta vid eken.
Den gamla kvinnan hade bara några meter kvar. Tanken på värmen inne i huset och kaffebryggaren hon fick i julklapp av barnbarnen livade upp henne. Även om det kunde vara riktigt rått och kulet om vintrarna så klarade hon sig bra så länge det fanns ström i vägguttaget och pulver i bryggaren. Dessutom fanns tryggheten i form av Einar i huset bredvid. Han var bofast och de dagar det inte lyste från hans köksfönster var lätträknade.
Halsduken kliade mot hans hals, men han stod blick stilla och väntade tålmodigt. Han hade varit noga med att inte bli upptäckt i förtid men egentligen spelade det ingen roll. Grannens hus var mörkt och tyst. Det närmsta tecknet på liv var antagligen det unga paret som i jakten på familjedrömmen byggt en stor enplansvilla med pool i området. Men huset låg över två kilometer från gården. Och vem badar i november?
