Projektorn strulade. Typiskt. Hur hon än ändrade inställningarna och kontrollerade kablarna så dök inte datorns skärmbild upp på den stora vita väggen bakom henne. Hon kände hur värmen i kroppen började stiga, en lätt rodnad på kinderna var redan på plats. Snart skulle hon börja svettas också. Helvete.
Det här fick inte gå fel. Hon skulle inte få någon ny chans. Presentationen var redan på lånad tid som det var, och hela syftet var att visa delägarna att hon förstått. Att hon hängde med. Att hon var en av dem. Men också att visa något som de inte var förberedda på. Det fick inte börja fel. Okej med lite svammel i mitten, men inte nu.
– Någon borde uppfinna en gemensam standard för de här apparaterna, sa hon så lättsamt hon kunde.
Än så länge var det lugnt. Åhörarna satt och småpratade samtidigt som hon slet med datorn. Men om några minuter skulle det bli jobbigt på riktigt.
Så, äntligen verkade det fungera! Den första bilden på presentationen tornade upp sig på väggen. Hon tog ett djupt andetag och märkte hur människorna i rummet tystnade. Det var dags. Med klar och tydlig röst började hon sitt livs föredrag. Det som skulle förändra allt.
– Ser ni båtarna här nedanför vid Södermälarstrand?, sa hon och gjorde en svepande gest mot de stora panoramafönstren (hon hade övat på öppningsrepliken flera gånger). En sak jag alltid tänker på när jag går förbi båtarna är vilka som äger dem. Vilka bor där? Trivs de? Vem kommer på tanken att bo i husbåt i Sverige? På vintern?
Hon betraktade nöjt Chris och Jonas längst bak i lokalen. De såg besvärade ut. Precis som planerat. Fas ett i planen var påbörjad. Och det fanns inget sätt att stoppa henne nu.
1 kommentar
Idag har jag bloggknarkat tills ögonen börjat blöda, men det gör inte så mycket, för när jag råkade snubbla in här fastnade jag, och läste faktiskt orden på riktigt en stund. Jag blir så tagen av dina texter att jag börjar spinna.