Försvarstal

Jag läste ett blogginlägg om någon som hade blivit anklagad för att tala för mycket om sig själv. Jag tar mig ofta en funderare kring hur mycket plats människor tar och kan ofta känna ett sting av dåligt samvete efter situationer där jag själv pratat mycket och andra mindre. Samtidigt tycker jag det är oerhört frustrerande att vara med människor som inte själva driver diskussionen. Och som inte själva plockar upp ämnen, leder in i nya spår och tar ansvar för att hålla samtalet levande. Det bästa är såklart en kombination. Att den jag träffar har lika mycket egocentrism i sig som jag. Så att vi båda känner att vi får säga vårt, men även ta in vad den andre säger.

Tysthet gör mig förvirrad. Jag vet inte om den jag talar med är sur, arg, glad eller ledsen. Visst kan jag få signaler via kroppsspråket, men min självkritik gör att jag tolkar tysthet som ointresse och i förlängningen kritik. Om du inte känner att du har något att tillföra vår diskussion, eller känner att du inte vågar avbryta mig, så känns det jättejobbigt om tystnad är ditt enda sätt att kommunicera det. Men som kommunikatör så måste jag givetvis följa det gamla rådet att det är sändarens ansvar att mottagaren uppfattar budskapet korrekt.

Idag träffade jag en vän som jag inte kände någon tveksamhet från när det gäller att ta plats. Vi delade på utrymmet och ur mitt perspektiv kändes det som att båda fick ventilera lika mycket. Men jag kan förstås ha fel. Sånt händer. Och sånt händer framförallt personer som gillar att tala om sig själva… såna som jag.

Lova att du avbryter mig. Det är jag värd.