Raincheck

Nu är jag i sån där period då det mesta rullar på. Hemma väntar ingen. Men på jobbet går det bra, thank you very much. Jag tvivlar på mig själv som vanligt. Det brukar jag göra. Men förr tvivlade jag på ett annat sätt, liksom lättare. Jag visste hela tiden att under det ytliga tvivlet fanns nån slags kärna, som förblev oberörd. Det fanns en good guy att hänvisa till. Även om den inte visade sig hela tiden.

Nu känns det som att den personen inte finns längre. Kvar är nån slags fånig kopia. Jag är liksom argare, tråkigare, torrare och mer osympatisk. Jag är trött på ryggdunkarkulturen, men jag känner inget annat. Och jag vågar inte slåss mot människor som ger motstånd. Då väljer jag hellre ensamheten. Och det är det som bekymrar mig. Förut fanns en pubertal form av barnatro på att det skulle bli bra till slut. En inneboende känsla av "vänta bara" eller "min tid kommer" om man så vill. Sedan kom min tid. Och sedan gick den över. Endast karriären tuggar på som om den inte visste bättre. Men jag vet bättre. Och därför känner jag skuld. Och skulden tär och tar fram det sämsta.

Jag minns ett liv med garageplats och framtidsdrömmar. Det var så länge sen nu. Ändå var jag mer vuxen då än jag någonsin blir igen. Jag går bakåt samtidigt som hela min omgivning rusar. Om inte framåt så i alla fall mot något.

När jag fick min diagnos var jag nöjd. Det fanns ord och symptom för såna som mig. Självklart ställde jag diagnosen själv genom att lita på min vän internet. Konstigt vore det annars. Men allt stämde och hon jag sedan pratade med sa de rätta orden, så jag var nöjd. Ett tag. Hon sa också att jag inte ska vara med någon som är som jag. I huvudet. Är det ett bra budskap?

Det är ett sånt slöseri med mig. Till så lite nytta. Visst?

Jag ska åka iväg snart.