Jag tittar på ännu en zombiefilm. Och det är något speciellt med dem. Det finns en underton av sorg och maktlöshet i varje ögonblick. Rollfigurerna har hela världens skuld och förväntan på sina axlar. I väntan på det absoluta slutet blir allt på riktigt. Allt känns. När tonårstjejen tar upp vapnet för att skjuta sin infekterade pappa så finns det plats för symboltolkningar som gör varje filmvetare pirrig i magen.
Överhuvudtaget tycker jag om postapokalyptiska filmer. Efter katastrofen liksom. Det är brädor över fönstergluggarna och det är konservburkar på hyllorna. Och det är på liv och död. Varje dag. Hotet utifrån gör att känsloyttringarna blir färgsprakande och filtrerade från skräp.
Det är du och jag och vi flyr för våra liv. Vad kan vara viktigare än det?