Min vän samlade på colaflaskor. Det var sånt man gjorde helt enkelt. Han hade massor, en del importerade från andra länder och specialversioner som vara svåra att få tag på. Han hade en tolvsträngad gitarr också. Och en Marshallförstärkare. Tillsammans med japanen och Lindroth repade vi i ett rum hemma hos mig. Vi spelade det vanliga – Metallica, Guns och ett gäng punklåtar. Det gjorde alla på den tiden. Skolans storheter kallade sig Empty Guns och hade en halvtjock sångare som mer än gärna drog av sig tröjan på spelningarna. De var jävligt seriösa minns jag att jag tyckte. Det var liksom på riktigt, trots att de inte skrev några låtar och hade hämtat hela scenuttrycket från sina idoler. Men i en monoton högstadietillvaro blir minsta lilla avbrott, minsta lilla rubbande av världsordningen en stor sak. Och en spelning med hela skolan på plats i slutet av terminen var definitivt ett sådant avbrott som rubbade cirklarna.
Exakt när jag kommit hit i skrivandet av det här inlägget öppnar jag Google och skriver in "Empty Guns Norrköping". Det visar sig att fler än jag tyckte att Empty Guns var något särskilt. Markus "Jag är en vampyr" Krunegård skriver på P3 Lives sajt:
"BÄSTA KONSERT: Empty Guns, Norrköpings Guns’n Roses på
den tiden… På ungdomsgården i Marielund när jag var 13, sångaren hade
boxershorts, gitarristerna långt hår, längs med gympasalsväggarna
tuggade folk tuggummi, kanske inte den bästa upplevelsen men jag har
aldrig varit så rädd på en konsert."
Själv harvade jag i några punkband för att sedan köra vidare i Musikskolans spår med slagverks-ensembler, symfoniorkestrar och musikkårer. Senare trummis i soulband med blås och ett rock fusion band kallat "Min Makes Moped". Inte lika hardcore, men det gav en oslagbar spel- och scenrutin som jag har nytta av än idag. Nej, det blev ingen Matt Sorum eller Steve Adler av mig.