The blandband

Oh what a joy it was. När jag var liten, och med liten menar jag 16, fanns inte mp3-formatet. Och cd-brännaren hade knappt sett dagens ljus. Därför var ett rejält blandband den viktigaste ingrediensen vid alla typer av resor. Varje gång vi skulle iväg på turné med nån orkester var vi tvungen att göra det perfekta blandbandet som vi sedan tvingade på alla andra i bussen. Och inte bara det. Vi läste även högt ur tantsnuskromaner (typ Hollywoodfruar) med känsla och inlevelse i bussens högtalarsystem mitt i natten.

I alla fall. Blandbanden var riktigt sjuka skapelser som i princip representerade svårt nischad musikersmak blandat med referenser till dåliga internskämt som jag och mina två trummis-kompisar hade ältat under några månader innan resan. Vi ville alltid ha med en polka-låt med Weird Al. Hans pappa är ju polka-ikon och Weird Al har ofta återkommit till polkan under sin långa karriär. Till mixen puttade vi in obskyr progressiv metall som i princip bara kunde uppskattas av trummisar, men som även av oss krävde 20-30 genomlyssningar innan vi tyckte att det började låta bra. Stackars orkestermedlemmar…
Mitt i alltihop kunde en tidig a capella-låt med Robyn dyka upp. För att avlösas av en smörig powerballad från något av LA-bandens storhetstid.

När jag ser tillbaka på det så funderar jag på hur det kom sig att vi fick hållas. Antagligen var vi så övertygande i vår entusiasm att ingen hade hjärta att påpeka att det bara var vi som uppskattade de noga sammansatta alstren, och att Carolas Säg mig var du står inte var allas favoritlåt en sen natt på Autobahn någonstans i Tyskland.

Vi fick vara nördar ifred helt enkelt.

Ett smakprov,
wait for it… wait for it… polka!