Mellan dig och mig

Jag har blivit utmanad av Mymlan. Precis som förra gången hör det till undantagen att jag hoppar på den typen av bloggtåg, men låt gå för den här gången. Uppmaningen var "Ge mig den bästa finaste kärlekslåten du vet, gärna ihop med en liten historia ifall det finns en kring just den låten." Here it goes:

Hon kom hem sent och stod vid postboxarna i entrén. Jag tänkte att här kommer hon som inte är som de andra. Efter några veckor var det vi. Så mycket vi det kan vara med ett omoget känsloliv och studieskulder upp till öronen. På kvällarna gick vi långa promenader genom ett kallt, mörkt och regnigt Uddevalla. Det kändes som att vara i en bubbla, utan kontakt med resten av världen. En bubblade som förlamade oss alla på insidan. Det fanns ingen framtid där. Bara gamla drömmar och fornstora dar. Men vi höll ihop den där våren. Vi mot världen. Precis som Lemarc sjöng om. Även om han var från Trollhättan, några mil från oss. 

Det regnade alltid i Uddevalla. Och det regnade alltid i Peter Lemarcs låtar. Nu, tio år senare, förstår jag varför. Han förstod inte sig själv. Han älskade inte sig själv. Och varenda textrad gick ut på att beskriva problemet, aldrig lösningen. Därför tyckte jag om honom då. Därför lyssnar jag aldrig på honom nu.

Men utmaningen från Mymlan handlade om en kärlekslåt. Och trots min tvetydiga inställning till Lemarc så blir det en låt av honom. Du får höra originalet, men även en senare kortversion inspelad till en tv-dokumentär. Hela Lemarcperioden i mitt liv var väldigt mörk. Men det fanns kärlek. Det finns det inte nu. Men ändå känns allt så mycket bättre. Varför?

Originalet:


Ny version:

2 kommentarer

Tack!
Har nynnat på Lemarc hela dagen idag. 🙂
Jag tror att man inte kastar sig handlöst mot tvåsamhetskärlek om man tycker om sig själv. Då kan man istället låta kärleken ta tid att utvecklas.
När allt är mörkt i ens liv är det lätt att söka efter yttre lösningar istället för att ta tag i de inre problemen.