Går det att kombinera våldsromantik, feministhat, positiva fördomar om hela folkslag och en "medelålders kvinnor som åker till Gambia och raggar kött"-attityd i ett och samma debattinlägg? Ja, det gör det. Cecilia Gyllenhammar och Jessica Zandén har lyckats. Under parollen Jämställdheten kväver oss! Ge oss tillbaka den riktige mannen! kritiserar de svenska jämställda kärnfamiljer för deras tråkighet. Svenska män är avsexualiserade och alldeles för trogna. Istället borde de slå sina fruar, skaffa sig älskarinnor samt vara sådär härligt "latinska" i sin attityd.
Samtidigt avslutar artikelförfattarna med en uppmaning om att krossa bilden av äktenskapet som den enda giltiga samlevnadsformen, och där kan jag väl hålla med. Men åsikterna spretar åt alla håll i texten och jag blir inte riktigt klok på vad författarna vill. Det känns som att de både vurmar för den gamla kvinnorollen med en stark och dådkraftig man som vet hur han tystar sin partner, samtidigt som de också framhåller den oberoende, och ensamma, kvinnan som en förebild.
Är jag stereotypiskt svenskmanlig i min kritik? Kan någon förklara vad som menas med deras debattinlägg? Jag vill så gärna att de ska vilja något mer än att bara återvända till hur allt var förr. För även jag är trött på jakten efter en ny mansroll. Men jag tror inte vi har så mycket val. Det går inte att backa nu.
Några valda citat ur artikeln:
"Vi glömmer att lusten inte kan infoga sig i bilden av det svenska
jämlika äktenskapet, att lusten går helt egna vägar, fri från tiden,
opportunismen, genusdebattten.""När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i
ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi
hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?""Kanske har vi helt missat det som halva Europa och hela
Sydamerika insett: att långa äktenskap kräver älskare och älskarinnor.
Och att den äktenskapliga redovisningsskyldigheten inte alltid är av
godo."
7 kommentarer
Trots ett bitvis yxigt och fånigt sätt att uttrycka sig har damerna i inlägget flera poänger. Ett slag över munnen kan säkert vara rena dynamiten i förhållanden som bygger på ett s/m-fundament. Men den meningen är mest ett brandfackla åt bloggar likt denna. Provokation har alltid funkat. I såväl PR- som attraktionssyfte.
Vad Jessica och Cecilia belyser är att det tycks vara fult att vara en dominant man, en alfahanne. Att vara någon som tar kommandot och ser till att saker händer. Att vara älskaren, som säger åt henne hur hon ska göra.
Den pappalediga lattefadern med en babybjörnbebis på magen är i sig inga problem. Det är tvärtom vackert och ett tecken på evolutionens framfart. Problemet är att han fastnar i den rollen även i andra situationer. Och därmed blir hyfsat ointressant ur ett rent attraktionsperspektiv.
Den kvinna som förnekar att hon attraheras av en mans dominanta beteende är inte sann mot sig själv som biologisk varelse. Det handlar inte om att ge upp sin självständighet, jämnställdhet eller för den delen självkänsla.
Det handlar om förtroende och attraktion.
Att då istället argumentera sig in i genusträsket är som att teoretisera sin sexuella varelse. Lev, njut och lita på det din magkänsla säger. (Även om universitetet sa att det var fel.)
Och till er karlar som läser detta: Spotta upp er för fan! Våga vara man och skäms inte för det!
”Vad Jessica och Cecilia belyser är att det tycks vara fult att vara en dominant man, en alfahanne. Att vara någon som tar kommandot och ser till att saker händer. Att vara älskaren, som säger åt henne hur hon ska göra.”
Ja, det är fult. Väldigt fult. Väx upp.
Jag har läst Zandéns och Gyllenhammars artikel två gånger nu, och förstår fortfarande inte ett skvatt. Vad tusan betyder det här:
”En kväll i maj, tio kilo smalare, dyker den nyseparerade kåta trebarnsmamman upp på det gamla pargängets fest tilsammans med sina lika kåta glada singelväninnor…från ingenstans kommer angreppet! Från att de snor cigaretter till att de förstör hela festen…de glada väninnorna tar sig snabbt där ifrån och i trappuppgången en dispyt med en av våra trettioåriga pappor, som slutar med att han väser: ”det finns något som heter trygghet också” .”
Lycka och sann kärlek = otrohet, lite latinsk frihet och en dos våld. Jag klarar mig utan den sortens kärlek.
Tycker synd om dessa två kvinnor, de har missförstått det mesta. Inga feminister har någonsin påstått att passion och attraktion är oviktigt i ett äktenskap, eller att män ska vara föräldralediga och dela ansvaret för hem och barn för att det skulle vara sexuellt upphetsande. Män ska vara föräldralediga och dela ansvaret för hem och barn för att man ska dela på hemarbetet i en familj och för att det stärker kvinnors ställning på arbetsmarknaden, inte för att kåta upp kvinnor i allmänhet och sina fruar i synnerhet. Nej, jag blir inte heller upphetsad (eller för den delen avtänd heller) av att se en man som bär en bäbis i babybjörn eller drar barnvagn på stan. Men jag är inte så självcentrerad att jag inbillar mig att männen i fråga gör detta för att framkalla sexuell upphetsning hos mig och alla andra kvinnor. Troligtvis är skälet att de vill skapa en nära relation till sina barn och dela hemarbetet med sina fruar/sambos.
I den riktiga världen utanför Zandens och krusenstjernas glasbubbla gör människor massor av saker av helt andra skäl än att det är sexuellt upphetsande.
Jag har försökt läsa om Zanden/Gyllenhammar ett par gånger men går bort mig i de språkliga och dramaturgiska (och logiska?) vindlingarna. Men om jag ska försöka göra någon form av välvillig hermeneutisk tolkning kan jag ge dem – och kanske även Leijon – rätt i en sak: Det finns en risk att en ängslig korrekthet – i sängen, i hushållet, var som helst – dödar lusten och i slutänden kärleken. Det är fult att ”vara älskaren, som säger åt henne vad hon ska göra”. Men det kan vara bra att inte trilla i andra diket och bli den som hela tiden frågar henne vad han ska göra, och om det är okej att han gör såhär, heller.
Vad detta egentligen har att göra med barn som ägnar sig åt sina barn begiper jag dock inte riktigt. Och när Z&G går över till smällar på käften, otrohet eller vad det nu var de ville ha, tappar de bort mig totalt.
Jag håller med dig, vad fan vill dom komma.. Snacka i cirklar leder ju ingen vart. Som man i Sverige ska man väl vara som alltid i det är landet, LAGOM! Mjuk när det är middag hos svärföräldrarna å vråla fitta när Stefan Holm river ut sig ur OS. Gäller bara å pricka rätt så man inte sumpar allt. Tajma väl nu grabbs
Nej, nej, nej. Det finns INGEN ömhet i ett slag över munnen. Aldrig någonsin. Aldrig. Så är det bara. Vad händer när slaget blir en knytnäve som fortsätter slå tills frugan inte rör sig mer? Är det ömhet i det med? Det slutar inte med ett slag över munnen. Det är med det det börjar. Det vet vi alla. Eller hur?