Ett av de svåraste områdena att rapportera kring med koppling till webbvärlden är fildelning. Det är en snårskog av separata diskussioner som ofta förväxlas med varandra.
- För det första är det en filosofisk diskussion som handlar om vad upphovsrätt egentligen är för något.
- För det andra är det en kommersiell diskussion som landar i frågan om hur rättighetshavare ska kunna tjäna pengar på sina verk.
- För det tredje är det en teknisk diskussion som handlar om de verktyg och tjänster som används för fildelning både illegalt och legalt, och hur dessa ska eller borde fungera.
Med ovanstående förutsättningar gav jag mig in i frågan och skrev en artikel i senaste numret av Fokus. Utgångspunkten för nyhetsartikeln var de motstridiga signaler som EU-länderna skickar angående hur de väljer att hantera fildelningsfrågan. I Tyskland pratar man om en tillåten maxgräns som inte leder till åtal. I Frankrike säger man blankt nej, och i Sverige pågår samtal mellan regeringen, internetleverantörerna och rättighetshavarna.
Jag tror inte jag lyckades täcka in alla de tre diskussioner som jag nämner i första stycket, men kanske två av dem. Vad tycker du?
2 kommentarer
Med risk för, att för andra gången idag bli kallad ”New age liberal trädkramare” så tror jag att den intressanta delen av problemet ligger i att ha en IP-lagstifning som vars huvudsakliga syfte är att tillgodose individens behov snarare än samhällets. Som skattebetalande kapitalist så har jag ju lite svårt för en lagstiftning som gör typ halva befolkningen till lagbrytare men som på samma gång inte generera en vinst till samhället i förhållande till kostnaden av att ”enforce:a” lagstiftningen.
Jag tänker specifikt på hur Lawrence Lessig beskriver saker i Free Culture och hur IP hämmar utveckling och kreativitet. Bara en reflektion liksom. Men efter att ha varit på Reboot 10 så kanske man är lite färgad av ”Share your shit” diskussionerna 🙂
Här kommer en något sen kommentar, och visst är fildelningsdebatterna en snårskog men nog tycker jag du helt missar de intressantaste diskussionerna i sammanhanget.
Till exempel två frågeställningar som jag ser som centrala, och som hör till den kommerisella aspekten av saken, men som inte har ett dugg att göra med hur artister får betalt:
1. Vem kontrollerar producentledet? (Hur gå till väga för att få spela in en skiva? Pressa en cd? Få den distribuerad?)
2. Vem kontrollerar konsumentledet? (Långt mer intressant! Vilka licenser behövs för att få se en film, läsa en bok eller lyssna på en skiva?)
Frågan om hur artister ska få betalt är kanske filosofiskt intressant men helt utan värde i dagens debatt. Inga sunda svar innehåller nämligen ordet ”skivbolag” och det är de som driver striden just nu.