Ibland tycker jag det är jobbigt med komplexiteten. Och ibland tänker jag att jag som journalist tvingas utsätta mig för den mer än i en del andra yrken. Men vad vet jag.
När man bevakar en bransch utan och innan, lär sig alla nyckelpersoner, nyckelföretag, nyckelbegrepp och nyckeltrender så lär man sig också att det alltid finns ytterligare en sten att lyfta på, med ytterligare ett universum under sig. Och det är just den komplexiteten som drabbar mig då och då. Hur allting hänger ihop, men i en ogreppbar mångfald. Och med mångfald menar jag många saker, inte olika saker.
Men även om det mesta liknar det mesta, och människor säger samma saker till varandra överallt, så är det ändå ett extremt komplext nätverk av relationer, aktörer, intressen och åsikter. Och jag träffar och pratar med i snitt tio nya människor varje vecka som jag aldrig träffat förut hela mitt liv. Det är över 500 personer på ett år. Lägg till de personer som jag återvänder till. Som jag håller kontakten med. Som jag inte håller kontakten med.
Och så där håller det på. Och tillvaron blir bara mer och mer komplex. Och människorna flödar som de där siffrorna i Matrixfilmen. Som en skärm av mänsklig kommunikation som det krävs kunskap för att tyda. Jag är inte så säker på att jag har den kunskapen. Men jag har skärmen i alla fall. Alltid nåt.