Jag minns den där gången när vi satt och läste DN tillsammans i
sängen. På mittuppslaget var det en stor bild på sorgsna människor som
hade samlats på Sergels torg i Stockholm för någon manifestation. Det
var efter ännu en sömnlös natt med de eviga diskussionerna. Jag hade så
nära till hjärtat då.
Jag tittade på bilden och sedan tittade jag på henne. Sedan
tittade jag på bilden igen. Sedan började jag gråta. Och jag tog
verkligen chansen. Ut forsade mitt trasiga hjärta som om det aldrig
skulle bli helt igen. Jag grät för människorna på bilden, jag grät för
oss, jag grät för henne och jag grät för mig. Det förbannade
februarigrusiga livet kunde inte ge oss mer, så jag grät för det också.
Hon höll i mig hårt. Hon sa det är okej att gråta. Jag tänkte
hon vet inte varför jag gråter. Men det kändes bra ändå. Det kändes på
riktigt då. Det kändes svårt.
