Det blir inte bättre än mediebranschtrötta medelklassreflektioner här. Bara så du vet. Men jag antar att det finns en tjusning i det också. Om man är trött, medelklass och media alltså. Innan jag blev sån brukade jag förakta såna som mig. Sen blev jag den föraktade och kunde inte bättre än att starta flera navelskådande bloggar med författarkomplex, poesischabloner och random rim. Vad skulle jag göra? Jag var ju tvungen att leva myten. Där hör du Dumokrat, det är för din skull! Jo, på riktigt.
Men jag lovar. Det blir ingen Per Hagmansk eller Virtanenesque samhällsanalys. Riktigt så geggig har jag inte blivit. Inte än i alla fall.
