Varför betalar Posten 16 unga opinionsbildare att skriva 16 000 tecken var på ämnet framtidens kommunikation? Posten har funnits med i 372 år och har inga avsikter att försvinna i första taget. Därför bad man skribenterna att ge sin bild av kommunikation om tio år. Igår kväll var det releasemingel på Rival i Stockholm och jag var där tillsammans med min frilansroomie Johanna och lyssnade på bland annat Lawen Mohtadi (chefredaktör Bang), Daniel Boyacioglu och Elin Alvemark som alla läste upp delar av sina bidrag.
Ett genomgående tema i boken är förstås hur internet påverkar den mänskliga kommunikationen och här finns intressanta kontraster mellan å ena sidan Margret Atladottírs hyllande av nätet som den arena som tog henne genom en jobbig skolgång och Elin Alvemarks tes att allt vårt mikrobloggande och vår snuttifierade digitala kommunikation blockerar vår dialog, det mänskliga mötet, kärleken. Vi konsumerar och exponerar information, men har vi en dialog? Vi får inte glömma bort att kommunicera med alla våra sinnen enligt Alvemark. Rumslig feedback får stå tillbaka för den digitala diton.
Elin skriver:
”Jag förhåller mig till dagens kommunikationssamhälle som till en sandsäck i en boxningslokal. Att rikta en hård spark mot den döda materian, att hacka Facebook så att alla bilder byts ut mot mitt eget ansikte är ett exempel på konstruktiv rörelse som lockar mig. Att säga nej till allt vad mailande, sms och facebookande heter betyder att man säger ja till massa andra saker istället. […]
Det är naivt och världsfrånvänt att tro att en telefon eller dator kan ersätta eller kompensera för det gudomliga komplexa ofattbara som människan är förmögen att till – att älska. Tid är pengar säger man. Jag säger: tid är kärlek. Vad vill du göra med din tid på jorden?”
Margret Attladottír skriver om hur hon som ung kände sig utanför i skolan, på gränsen till mobbad och hur nätet blev hennes sätt att klara de svåra åren, skaffa nya vänner samt bygga en karriär som skribent.
Hon skriver:
”Det finns någonting magiskt över internet, någonting som är bättre än allt annat. Man kan vara passiv i sitt användande, kolla mejlen, googla lite, ladda ner teveserier och musik. Du kan läsa tidningen eller vara aktiv och skapa. Jag är aktiv, jag skapar. […] Jag har en relation till internet som jag inte kan bli av med och därför måste vårda. Jag ser passion och konst när jag tänker på blogg och internet, till skillnad från till exempel vår pressombudsman, som ser faran i att låta gemene man ta medialt utrymme.”
Jag har inte hunnit läsa alla texter i boken ännu, men ser fram emot det. Bland författarna finns flera starka namn, som till exempel Katrine Kielos, Rasmus Fleischer, Carl-Fredrik Sammeli, Sakine Madon, Nisha Besara och Erik Zsiga.
Min egen reflektion är att icke-kommersiella och icke-tekniska perspektiv på nätets utveckling är välkomna och sällsynta. Utvecklingen går verkligen fortare och fortare (det har Micael Dahlén sagt, och jag litar på honom) och vi har svårt att överblicka de stora samhällsförändringar som internet för med sig.
Postens initiativ må vara ett sätt att skaffa kredd-pr, men det spelar ingen roll. Författarnas röster behövs för att belysa nätet utifrån andra perspektiv än vilken affärsmodell som är hetast, vem som sagt vad i fildelningsfrågan eller hur mediehusen ska överleva. Nätet och vår kommunikation är större än så. Jag skulle vilja likna det vid ett isberg där de vanligaste frågorna i nätdebatten motsvaras av den del som syns över ytan, och de stora förändringarna och historiska skeendena äger rum under ytan.
Karolina Ramqvist har varit redaktör för Nån där? och du kan beställa boken för 98 kronor på Bokus.