”Varför ligger du så lite?”

Frågan kom från en av de nya vännerna i mitt liv och kändes efter en stunds fundering som mycket relevant. För chanserna finns ju där, det är inte det som är problemet (otillgänglighet funkar alltid). Och frågan var heller inte kritiskt formulerad, utan snarare förundrad. Och jag ställde mig själv frågan om det ens är ett problem att ligga för lite. Men jag antar att det är det. Celibat är normalläget nu och sedan mycket länge. Jag tror att man vänjer sig genom att inte exponera sig själv för möjligheterna. Men ibland knackar verkligheten på dörren och det är svårt att låta bli att i alla fall hoppas och tro. Men det brukar stanna där. Jag sansar mig, ser nyktert på situationen och kryper tillbaka in under stenen. Varför ens agera på känslan när konsekvenserna bara leder till något ont.

Jag håller på att bli ett neutrum. Jag väljer akademi före eufori, intellekt före känslor. Men annars är allt bra. Du då?