Du vet den där teorin om att alla celler i kroppen byts ut flera gånger under ens livstid och att man i princip är en helt annan människa rent fysiskt efter ett antal år. Julia Skott gör en rolig take på det när hon pekar på det faktum att no cell is an island så att säga. Cellerna föds ju in i en struktur som det kan vara svårt att undvika. Precis som när vi människor föds. Läs inlägget för tusan. Kajen gillar.
"Jag, till exempel, är född in i en filosofisk och överanalytisk
medelklass-struktur som innebär att jag har en tendens att peta hål på
saker med ibland något ansträngda analogier. Mina hjärnceller fungerar
så – även de som bara är några veckor gamla har lärt sig av de andra,
som fanns för flera år sen, att krysta fram saker som låter fint. Mitt
jag och mitt tänkande utvecklas oberoende av vilka små grå celler som
är hur gamla; de samarbetar ändå som ett samstämmigt lag, för de lär av
varandra och är genast en del i Teamet, som om de alltid varit där. Nu har jag gett mig själv något slags bild av mina hjärnceller som åker
på teambuilding ute på landet och får gräsliga T-shirts med någon
dyrköpt slogan."
medelklass-struktur som innebär att jag har en tendens att peta hål på
saker med ibland något ansträngda analogier. Mina hjärnceller fungerar
så – även de som bara är några veckor gamla har lärt sig av de andra,
som fanns för flera år sen, att krysta fram saker som låter fint. Mitt
jag och mitt tänkande utvecklas oberoende av vilka små grå celler som
är hur gamla; de samarbetar ändå som ett samstämmigt lag, för de lär av
varandra och är genast en del i Teamet, som om de alltid varit där. Nu har jag gett mig själv något slags bild av mina hjärnceller som åker
på teambuilding ute på landet och får gräsliga T-shirts med någon
dyrköpt slogan."
Själv är jag född in i samma medelklass-struktur som både Julia och alla andra i medieklassen tillhör (nästan). Medelklassängslan är ett mycket bra drivmedel för diverse kulturyttringar land och rike runt. Fundera på't.
1 kommentar
Danke!