Allt är inte svart i den här lilla världen. Det är självklart för mig men inte för dig som läser. Jag har insett det nu. Vågar inte tänka på vilken bild du har av mig. Svart, svart, svart tänker jag. Men det här är inte platsen att försöka ändra på den bilden. Här får både du och jag följa med så gott det går. Kanske att vi kan bryta med bilden av oss själva lite längre fram. När vi är kloka och äldre. Och bättre.
Jag tror att det blir bättre och bättre. Tror du det?
När jag träffar någon som säger att den bästa tiden i deras liv var för tio eller tjugo eller fem år sedan blir jag fundersam. Alla har förstås ner- och uppgångar. Och nedgångarna kan ibland sträcka sig över lång tid. Men hur känns det att leva varje dag med insikten att allt det bästa är bakom en själv. Att det inte blir bättre än det en gång var.
Jag lever inte så. Mitt liv blir bara bättre och bättre. Jo det är sant! Jag vet att det inte verkar så. Och ibland förstår jag det inte förrän efteråt. Efter att min hjärna processat sig själv till oigenkännlighet.
Jag antar att vi alla måste fundera på den slutgiltiga frågan. Are we human, or are we dancer?