Nu när jag tänker på det så var jag aldrig där. Jag hade hela tiden den där muren omkring mig. Den osynliga väggen som jag fortfarande bär runt på. Hindret som överskuggar. Dörren som alltid är låst.
Det går inte att prata genom en stängd dörr. Däremot finns det titthål och jag kan ofta skymta vad som finns på andra sidan. Men mellan mig och dig finns ett lager av känslor och salt, tankar och fett, händer och tvål.
Your love is only as deep as the risk you take. Det fattade Robyn för tio år sedan. Jag kanske förstår det nu. Men att förstå är inte samma sak som att förändra, vad än 12-stegsprogrammet säger.
Inatt ska den här bloggen födas på nytt. Precis som igår. Precis som imorgon.
Ta tag i mina armar. Håll fast.
Nu åker vi.