En gång var jag som Björn Ranelid. Med det menar jag att jag tog åt mig ohämmat av andras åsikter om mig. Jag var som en svamp som inte bara sög in kritik och negativa vibbar, jag agerade också ut mina kränkta känslor. Jag minns en gång hur jag fick en syrlig reklamardryg kommentar på en av mina sajter. Jag blev så sårad att jag tog ner hela sajten (det var en av otaliga "personliga hemsidor" som jag hade igång innan jag började blogga). Det var en liten kommentar och jag kände mig så utsatt att jag tog bort allting. Jag är fortfarande lättstött, lättsårad och känslig, men tror mig ändå ha lite mer mentalt skydd för liknande händelser, på gott och ont. Och du som är det minsta lilla personlig på din blogg vet hur det känns när du blir kritiserad eller i värsta fall trakasserad. Det tar liksom hårdare att få en skriftlig smäll på käften när man skrivit om sina personliga issues jämfört med när man rapat upp tre fördelar med företagsbloggande eller kommenterat en tidningsartikel. Folkliga bloggare får oerhört mycket skit i kommentarsfälten och de flesta verkar helt enkelt ha stålsatt sig och valt att inte läsa det dåliga. Bara bry sig om det som är uppmuntrande eller konstruktivt.
Bara bry sig om det som är bra. Det ska vi göra. Kanske redan i år. Kanske nästa.
1 kommentar
Vackert. Vemodigt. Vansinnigt. Precis som du. Jag kommer sakna dig.