Jag diskuterar med en vän på Gmail-chatten. Vi pratar om hur vissa människor kan vara svåra och slutna i början av en bekantskap och sedan öppna upp när man lär känna dem bättre. Hur vissa kan uppfattas som lite dryga och skeptiska för att visa sig vara värsta mjukisarna. Själv är jag tvärtom. Jag är ofta en sån som behandlar nyblivna bekantskaper med värme och respekt och är hård och jobbig mot de som kommer nära. Och det är givetvis inte okej någonstans. Jag försöker hela tiden att ändra på det beteendet. En metod är att inte sätta sig i situationer där det märks, det vill säga att inte komma för nära.
Vilket som är det bästa av dessa två socialiseringsbeteenden vet jag inte. Vet du?
3 kommentarer
Jag måste erkänna att jag tillhör den första kategorin. Jag talade med frugan om det häromdagen och kom fram till att två saker påverkat mig:
1) Mitt arbete som stressad chaufför, sker inte allting direkt åker jag vidare, som oftast manad av de som leder mig.
2) Internet och tid vid datorn. Om en tjänst inte fungerar finns det nästan alltid alternativ som gör det. Att då anstränga sig och lägga tid på det första upplever jag som slöseri.
Men jag utlovar härmed bot och bättre. Jag börjar med att åka till Zanzibar i tre veckor för att få perspektiv på tillvaron.
Nä, ingen aning. Men bara man är sig själv så blir det väl bra i längden. Jag tror att jag är svår att komma in på livet i början, men sedan kan jag vara vän med folk hur länge som helst. Eller jag är jäkligt osocial förresten. Säkert en yrkesskada av att jag träffar 200 pers om dagen.
jag är precis likadan som du…när jag börjar bete mig illa vet man att man är en rikitgt nära vän. Hemskt men sant.