Digitala testamenten snart en realitet?

Ännu en gång har diskussionen om digitala testamenten hamnat på tapeten. Idag skriver Metro om Sunniva Geertinger vars pojkvän tagit sitt liv och som nu finns kvar i onlinevärlden i form av sin Facebookprofil. Sunniva har försökt få Facebook att ta bort profilen, men har än så länge inte lyckats. Jag uttalar mig i artikeln om problemet med globala sajter med central administration. Det blir svårt att dubbelkolla uppgifter och kunna lita på att personer som hör av sig verkligen är anhöriga till en användare, samtidigt som de kvarlevande ofta känner sig maktlösa och förtvivlade över att inte kunna få bort informationen.

Hösten 2007 skrev jag om sajten MyDeathSpace som är en kyrkogård för MySpace-profiler. Jag lyfte även frågan om digitala testamenten, det vill säga ett dokument med loginuppgifter som kan skickas till anhöriga vid dödsfall. När jag skrev inlägget efterlyste jag även nya webbtjänster som kan fånga upp just behovet att samla loginuppgifter och dessutom kunna göra de tillgängliga för fler än ursprungsanvändaren. Jag har än så länge inte sett något bra exempel på en sådan tjänst.

Det här är ett växande och alltmer verkligt problem i takt med att vårt offlineliv integreras med onlinelivet. Jag tror att mycket av vad det innebär att vara människa kommer att ta plats på nätet i framtiden, och då måste den här typen av frågor lösas. Det är en komplex situation eftersom alla inte vill ha det på samma sätt. Vissa tycker att en övergiven blogg eller en facebookprofil är en bra plats för anhöriga och vänner att samlas på och uttrycka sin sorg och saknad. Andra tycker att det är direkt stötande att läsa texter skrivna av en nu död person. Lägg till problemet med att vi ofta finns på flertalet olika sajter som alla har olika användarvillkor och sätt att lösa såna här problem, och vi har en riktig smet bestående av kommersiella intressen, chockade anhöriga och språkliga såväl som nationella barriärer.

Läs med fördel en diskussion om ämnet i en Bloggy-tråd som startade när jag berättade för mitt nätverk att jag blivit intervjuad av Metro.

Hur vill du själv ha det? Ska någon annan få bestämma vad som händer med din blogg när du dör?