Jag hatar känslan av att vara oönskad. Utlämnad. Bortgjord. Min ovana vid känslan visar att jag har haft ett priviligierat liv. Ett liv där människor jag umgås med verkar vilja vara med mig.
Nu blir jag ratad och har inget skydd. Jag kan inte värja mig. Jag blir en jävla pajas.
Varför lär jag mig inte att lyssna på signalerna.
She's not that into me.
2 kommentarer
Bu! För att vara oönskad alltså. Men Fredrik, du blir aldrig en pajas. Långt ifrån. Det viktigaste är ju för bövelen att man försöker, eller hur det nu är den väldigt uttjatade men sanna klyschan går.
På’t igen bara, sa han äppelkäckt.
Jag blir mest trött på mig själv liksom. Det är egentligen inte så jobbigt, mer att jag borde ju kanske försöka fokusera på människor som faktiskt vill vara med mig. Men otillgänglighet är ju väldigt attraktivt tyvärr. And it goes both ways.