Det börjar bli dags att skriva något lite längre. Något genomtänkt. Så känner jag ofta med mina små bloggar. Det går några dagar, ibland veckor, och jag känner liksom att det börjar bli dags. Men så kommer det inget när jag skruvar på bloggkranen. Det sjunger förvisso i rören, men det betyder inte att det kommer något ur dem.
Istället gör jag nu som många andra bloggare. Jag börjar skriva ett inlägg om att jag inte tänker skriva ett inlägg. Det är smaklöst, oansvarigt och rent av förnedrande att skriva ett sånt inlägg, ändå gör jag det förstås. För det hör till.
Okej, alternativ nummer två. Jag berättar något menlöst från mitt liv, så det ändå ska kännas som att det fylls på med någon form av originalinnehåll här. Inte bara tecken som handlar om tecken.
Jag kan skriva om hur det går till varje gång jag går in på mitt gym. Det ligger i hörnet av Sutter St/Montgomery St och är relativt stort. Varje gång jag kommer innanför dörrarna brukar en av tränarna skrika ”Ladies and gentlemen, Jason Statham!”. Detta på grund av att han tycker att jag liknar denna biffige skådis. Jag kan inte direkt säga emot. Det finns likheter. Nu börjar det även sprida sig till de andra tränarna. Igår var det en tjej som jobbar där som utbrast ”Jag vet vem Jason Statham är nu, och det stämmer faktiskt att du liknar honom”. Idag när jag var där hade min personlige tränare Jordan hittat en artikel i tidningen ”Celebritities’ Secret Diets” med rubriken ”Jason Statham’s workout”. Kan ju bara bra att inspireras av min lookalike liksom. Hittills är alltså tre tränare inblandade i Stathamhysterin. Jag väntar med spänning på fortsättningen.
Frågan är vad jag ska göra med den här ”talangen”. Förslag?
Annars funkar ju alltid Kim Bodnia-inlägget också.
Bruce Willis, Jason Statham och så jag nedanför.
Gammal jämförelsebild (det är inte första gången jag fått höra den om Jason):
Jason Statham vs Kajen