Tävlingar och talangjakter brukar bli bra tv-underhållning. Och efter många år med serier som Fame Factory och Idol i rutan så har även den mest naiva tv-tittaren börjat förstå logiken bakom. Hur produktionsbolagen arrangerar dramat från ruta ett hela vägen in i mål och hur väldigt lite av handlingen som faktiskt handlar om egen prestation eller "tittarnas val". Det mesta är helt enkelt uppgjort genom bland annat låtval, klippteknik och dramaturgi.
Så långt alla med. Men nu börjar jag faktiskt tröttna. När Britain's Got Talent för tredje gången mjölkar konceptet "askungesaga" så blir jag nästan generad. Först kom Paul Potts, sen kom en inte alls lika slående talangfull Susan Boyle och nu tittar jag på Shaheen Jafargholi, en förvisso väldigt bra sångare, och precis som tidigare artister – äkta youtube-juice.
Men titta på det här klippet. Titta hur produktionen fejkar den avbrutna audition-låten, revanschen och genomslaget. Jag vet inte vad du tycker. Men för mig räcker det nu. Inte nog med att jag ska behöva gråta till Extreme Makeover Home Edition i varenda avsnitt. Nu ska jag stå ut med det här också. Inte okej.
Det här inlägget är skrivet helt utan ironi. Tyckte det var bäst att påpeka.
2 kommentarer
Haha, tänkte precis samma sak när jag såg det där. Blev lite smått illamående. Upplevde samma kväll mer av samma sak i serien ”American Inventor”. Dvs taffligt regisserad känsloporr. Nä, det finns definitivt mer vettiga saker att göra än att kolla på all denna skit som går på TV nuförtiden..
Problemet är väl att man får klippen skickade till sig och blir tipsad en miljard, det är inte direkt så att jag sitter klistrad framför talangprogram på televisionsapparaten.