Ibland önskar jag att jag var gitarrist och inte trummis. Då hade jag kunnat spela var jag än var och när jag än ville. Istället står mitt trumset i källaren och mina congas hemma i lägenheten i Stockholm. Att jag faktiskt har en akustisk gitarr och en elgitarr hemma tycker jag inte hör hit riktigt. Jag får ju inget för dem om jag säljer dem, så jag har kvar gitarrerna. Som en provokation mot mig själv. Att jag valde fel. Men fan, vad roligt det är att spela trummor ändå. Det kan jag inte förneka. Bara lite otympligt.
På bild 1: Jag med Johans gitarr, dagen efter Staffan och Dzenetas bröllop för några år sedan.
På bild 2: Jag med Johans andra gitarr, hemma hos honom i Stockholm.
(Som du ser hade jag extra mycket flint-polish vid de båda tillfällena)
2 kommentarer
Congas!! Det är ju lika kul som key-tar.
Mitt trumset är splittrat över hela Uppland. Virveln i källaren. Hi-hat och baskagge på landet. Trumpinnarna hos syrran på Söder. Golvpukan på vinden, förvandlad till ett bord. Det är ett verkligen himla knepigt instrument, trummor.
Gitarr är fint, särskilt om den har färgglada knappar på halsen. Jag längtar lite efter att få spela.
Congas! Flintpolish!