Inlägg om vänner och värme och sånt (jag måste göra ett sånt med jämna mellanrum)

Du vet när man tränat hårt och är så där mjuk och trött i kroppen, men ändå stark och klartänkt. Så känner jag mig nu. Jag sitter och tar en lunch på Lori's Diner efter träningen och småchattar lite med folk hemifrån (Lori's har gratis wi-fi). Och hela hjärnan är sådär klar och lugn och fin och hög på sig själv. Och då tänker jag på alla där hemma och alla här. Och sen slår det mig vilka sjukt fantastiska människor jag känner och har förmånen att få både inspireras av och umgås med. Och jag saknar många av dem, även om de ibland dyker upp både i verkliga livet här i SF eller digitalt en söndagmorgon eller en torsdagsnatt.

Och det som också slår mig är hur jag genom att försöka vara den jag vill vara och skriva om den jag vill bli lyckas hitta fram till andra människor. Hur jag mitt i all noja och egocentrism ändå lyckas skapa och bibehålla relationer med människor jag beundrar och känner samhörighet med. Det tål att tänkas på och det tål att uppskattas. Och för mig personligen – det tål att bankas in i huvudet alla de gånger jag tvivlar, grubblar, sluter mig.

Slutsatsen som måste upprepas om och om igen är enkel:

Jag är inte ensam.

Off topic-bild.