1500 bitar

Ibland känns tanken på tvåsamhet nästan articifiell. Som något man läser om varje dag, ser på film ganska ofta och ser på nyheterna. Lite som singularitet, fred på jorden eller det faktum att universum är oändligt. Vissa saker är teoretiskt tänkbara, andra saker är utopier och vissa saker är bara för svårt att ta in. Ungefär så känns det med tvåsamheten. Och inte bara den, utan även tanken på attraktion från två håll, inte bara mitt. Den tanken känns också väldigt främmande.

Pusselbitarna finns ju där, men jag förstår inte motivet.

8 kommentarer

Jag förstår inte motivet, i dubbel bemärkelse.
(Nu är det säkert meningen att jag ska säga något vist och metaforiskt om att jag tycker om pussel och ibland är det letandet efter pusselbitar som är BRÄÄÄP BRÄÄP.)

Also: Mer pusselmetaforer.
”Man ser inte vad det är förrän man är klar.”
”Jag har tappat bort locket så jag vet inte hur jag ska lägga.”
”Och så tror jag att det saknas en massa bitar.”

Det är ingenting att förstå sig på. När det händer så förstår du. Eller, du kommer inte att förstå det, det är obegripligt i sig. Men du kommer att känna det. Ingenting har tidigare varit mer rätt.
Jag trodde förut inte att det fanns eller överhuvudtaget kunde hända mig. Men oron jag känt var helt onödig. För nu när det har hänt, känns det som att allt faller på plats.
Fundera inte för mycket och oroa dig inte. Det kommer falla på plats. Mer behöver jag inte säga

Tack för peppen. Och grattis! Du är värd det.
Samtidigt är jag trött på att folk säger ”fundera inte så mycket”. Mer om det i nästa inlägg. 🙂

Då ska jag läsa det. Människor säger alltför ofta så till mig också. ”Tänk inte så mycket”. Och jag tycker att det verkar som en bra grej. För jag har en tendens att vrida och vända på saker till jag inte ens kan hitta ursprunget i det hela.. Så nu är jag nyfiken på varför du vill fundera? Mycket?

Relaterade inlägg