Flum från Washington D.C

Men alltså, vilket liv.

Jag springer upp och ner i skyskrapor. Jag hoppar runt på Manhattan. Tidningslegender, riskkapitalister, bloggkändisar och politiska rådgivare passerar framför mig. Jag åker till Washington D.C. Jag lyssnar på förståsigpåare som berättar om Obamas innovationspolitik, direkt tagna från valfritt avsnitt av West Wing.

Jag frotterar mig i smarthet. Den väller fram från alla håll. Och den sanning jag sedan länge levt efter känns bara ännu mer bekräftad. Folk är bara folk, även om de har tjugo framgångsrika exits eller 20 miljoner sidvisningar i veckan i bagaget. Att vara trevlig är fortfarande hårdvaluta, att vara smart och trevlig är inte fel. Att tänka business samtidigt som man är smart och trevlig är antagligen det bästa.

Vad var det jag skulle säga? Vet inte. Kände helt plötsligt att jag var tvungen att lyssna på Diamonds and Pearls med Prince. Vet inte varför. Jag är inte något stort Prince-fan. Men det bara kom.

Fick en fråga av min amerikansk-finska vän Anna, vad jag vill göra om fem år. Målbilder är förstås viktigt. Och jag kan redan se planen för de närmsta två åren. Den är uppdelad i två huvudmål, varav det ena målet är tydligt i sikte. Men fem år. Det är en evighet. Jag menar, för fem år sedan hade jag inte ens skrivit mitt första blogginlägg.

Tillbaka till USA. Jag tar genvägar, får träffa de som är uppkopplade. Och då menar jag inflytelserika. Men samtidigt fäster det inte så mycket som jag trodde. Min utmaning är större än det här. Större än andra människor.

Men okej, jag är inte rädd för språket längre. Jag frågar när jag vill veta och jag vet vad jag vill. Jag har antagligen blivit odräglig på vägen. Men hellre en stabil skitstövel än en snubblande badrumstvål. USA har gjort mig gott. Men USA är inte lösningen. Du ska få se.