Jag är ingen tonårspappa, men jag känner ändå igen Morris beskrivning av hur distans kan skapa närhet. Och hur begränsad emotionell bandbredd kan göra kommunikationen tydligare och dialogen bättre. När jag befunnit mig i USA har Morris tagit hand om den riktiga kajen,
den som ligger vid Mälarens vatten, söder om söder. Jag är glad att
någon jag litar på har bott i mitt hem och delat min utsikt. Men han har också befunnit sig långt från barnen hemma i Skåne, något som fått oanade konsekvenser.
sms+Skype-chatt med dottern. Visst, vi har tok-sms:at ända sedan jag
utrustade barnen med mobiler i unga år, men jag upptäcker till min
förvåning att vi den senaste tiden har “hanterat” svårare och svårare
frågor över sms/chatt. Med bättre och bättre resultat. Vilket öppnar för en spännande och skrämmande fråga: Är jag en bättre pappa i text?"
Jag minns relationer som haft sina största genombrott i ett chattfönster, emotionella stormvågor som strömmat ut från en skärm och det knepiga i att hantera det verkliga i samma takt som det digitala. Jag tror att vissa budskap och viss dialog passar bäst i text. Jag tror att tusen andra känslor beskrivs bäst i fysisk form. Jag tror aldrig att det ena kan utesluta det andra om man vill leva ett liv som är på riktigt. Men framförallt ska vi inte bedöma styrkan i relationen utifrån vilken kanal som för tillfället hanterar känsloöverföringen. Det är vad jag tror.
Jag beundrar också alla människor som orkar vara föräldrar. Det verkar svårt.
1 kommentar
Ja, precis, att man vågar säga vissa saker när man både har ett medium emellan men också när man har lite tid att formulera sig.
Ska helt klart inte underskattas.