Mer ego

Du måste förstå att jag är tacksam. Du måste förstå att jag inte tar det för givet. Livet alltså. För när jag skriver om vad jag gör och vilka jag träffar så är det lika mycket för min egen skull som för dig. Det som i dina ögon ibland tangerar skrytets gräns är för mig ett förvånat konstaterande. Titta här liksom, vem hade kunnat ana? Titta vad jag gjorde, konstigt va? Och sådär håller det på.

Jag är förvånad över min omgivning och så har det alltid varit. Jag har jobbat stenhårt så länge jag kan minnas för att inte bli ensam och övergiven. Att inte känna mig isolerad och bortglömd, eller utstött i periferin. En del av det arbetet går ut på att dokumentera allt jag är med om så att jag inte ska glömma. Jag måste minnas att jag finns, att jag betyder något för andra än mig själv, om så bara i form av att vara en avlägsen bekant till någon annan.

Långt innan jag visste vad en blogg var,  långt innan jag registrerade mig på mitt första community skapade jag egna sajter där jag presenterade mig själv, men framförallt mina vänner. Jag beskrev vad jag varit med om och vilka jag träffade, precis som jag gör nu, fast utan bloggvärldens enkla funktioner och lättlänkade objekt. Istället var det statiska sidor som innehöll bilder och små anekdoter. Jag ville inte att du skulle tro att jag var betydelselös. Att jag inte fanns för någon annan. Jag ville visa världen och säga: Titta! jag är inte själv.

Jag är byggd till mikrobloggare, skapad till nätverksbyggare och natural born social addict. Men jag har också problem med det där som är extra nära. Det där som är så riktigt att det är både jobbigt och skönt samtidigt.

Det har ett pris förstås. Men det berättar jag om en annan gång. Jag ville bara berätta att min första vecka i Sverige känts som en produkt av det arbete jag beskrivit ovan. Jag förstår inte hur det gick till, men människor vill träffa mig och vara med mig, och jag vill vara med dem. Och det känns bra. Mycket bra. Och det har kostat att komma hit, och jag hoppas att jag får stanna kvar.