Fy fan. Kom precis hem från en i övrigt fin kväll med Jocke på stan. Jag gick hem från Fridhemsplan i gryningen. Västerbron när den är som finast. Kajen i morgonljus. Utanför mitt hus satt en ensam kvinna och grät. Hon var skärrad. Hon var misshandlad. Hon bad mig ringa polisen. Jag ringde och väntade sedan tillsammans med henne. Hennes man dök upp. Vi tog skydd i mitt trapphus. Han försvann. Polisen kom. Jag gav mitt vittnesmål. Mannen dök upp igen. Polisen pratade med honom. Kvinnan satt i piketbussen, mannen utanför. Hon hade ingenstans att ta vägen. Hon hade inga skor. Inte ens sin plånbok. Hon sprang för livet.
Polisen tackade och sa "vi ringer om vi behöver veta något mer". Jag lämnade en tragedi när jag gick in i mitt hus. Ville göra mer, men kunde inte. Fick inte.
Jag vill inte somna nu. Jag vill aldrig glömma.
8 kommentarer
Ja, fy fan. Det var ändå starkt att hon ville ringa polisen för det är det nog inte alla som vill. Och starkt av dig att vara kvar, för det är det kanske inte heller alla som vill vara.
Ja. Du gjorde det du kunde och det ska inte underskattas.
Jag har väldigt svårt att se vilken människa som hade agerat annorlunda i min situation. Vadå liksom ”nej tack, hejdå”?
Det är det väldigt många gör.
@Julia: Känner du någon? Vet du någon?
Inte själv, men jag har sett folk gå förbi när eller strax innan jag eller någon försöker hjälpa, och hört talas om folk som går förbi.
Jag behöver inte dra den här diskussionen längre egentligen, men jag tänker att det ändå är skillnad när man är på en plats där andra människor finns. Då är det lättare att ”gömma sig i mängden” och tänka att nån annan tar tag i det. Jag var ju helt själv på en öde och tyst kaj.
Folk vill inte ta i skiten. Så är det. För övrigt så försöker jag glömma varje dag, och samtidigt minnas.