Ibland önskar jag att jag kunde skriva som förr igen. Som i repris-inlägget nedan. Det är från mars 2007. Du vet när mycket var mörkt och det fanns en del att gräva i. Nu känns det som att det mesta är lite glättigare. Har lite problem med det faktiskt. Kanske därför jag backar bandet lite.
Därmed inte sagt att det flyter. Nej, nej. Långt ifrån. Återfall varje vecka. Rubbade cirklar och allt det där. Men ändå.
_______________________________________________
Brytpunkt
Birkastan vaknar i grusdiset och vi skyndar som förut men med
öppnare ögon. This is the year skulle Marit ha sagt. Vintern var
mikroskopisk. Ändå satte den spår.
Du har raderat alla dina profiler på dejtingsajterna. Själv har jag
väntat i mörkret. Nu kommer våren. Blickarna är tillbaka. Precis där de
alltid varit. Men sorgligt för alla inblandade.
Jag ser lättnaden i dina ögon. Och något mörkt strax bakom. Bredvid
alla stadsjeepar står en gammal Buick parkerad. Vi tittar båda på
bilen. Tänk om.
Tänk om långt borta var en plats alldeles i närheten. Vi skulle åka
dit. Du skulle gilla det. En utflykt. En flykt. När vi kommit fram
skulle vi inte gå ur bilen, bara titta rakt fram, genom vindrutan. Och
tala med varandra. Så som vi aldrig gjort förut. Inte vi.
Du skulle berätta om de glömda dagarna. Jag skulle fylla i luckorna.
Vi skulle försöka öppna våra ryggsäckar och fördela packningen. Men det
finns några innerfack som vi båda lämnar orörda. När vi talat slut
försöker vi ändå öppna dem. Det går trögt. Det går inte alls.
1 kommentar
Vackert.